.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite om kärlek. Jag vet själv att dethär kommer låta sjukt pessimitiskt och tråkigt, men det är vad jag tycker och tänker. Jag tror faktiskt inte på kärlek. Jag tror självklart på att man kan gilla någon väldigt mycket och till och med älska personen. Men jag vet inte om jag tror på själva kärleken som en sak som finns. 

Man kan helt klart hitta någon man verkligen passar med, någon som kompleterar en väldigt bra och som man trivs med och attraheras av. Men något man gör hela livet och aldrig slutar med enligt min mening är att växa. Och att tro att den jag är kär i ska växa likadant som jag hela livet tycker jag är ganska naivt. Jag tror faktiskt inte att det är möjligt. Därför tror jag att man kan hindra varandra att växa som personer och utvecklas vidare till en ny version av den gamla Hanna, Hanna 2.1. Men för att kunna växa som människa krävs det att man vill. Annars går det inte. Och är man då tillsammans med en person som börjar växa åt ett annat hål, hämmar man möjligtvis sig själv för att inte förlora den andra personen. Många tycker att det är kärlek. Jag skulle säga att det är raka motsatsen. Är det kärlek att man hämmar sig själv för att verka bra nog för en annan människa? Jag vet inte riktigt...

Fett flummigt inlägg, jag förstår knappt själv vad jag menar men men.. någon kanske förstod? Aja skitsamma...